Om 40 minuter skall jag vara i stadsparken och förbereda inför dagen. 365saker Örebro ska ha ett tält på Yeah-festivaen.

Allt detta ska bli jätteroligt.

Jag har planerat att promenera till stadsparken och det tar kanske en halvtimme, jag är inte ens nära på klar och ändå borde jag gå senast om tio minuter. I detta läge skulle jag i vanliga fall bli väldigt nervös i magen, jag skulle kuta runt som en dåre och ha allmän panik. Just nu känner jag mig dock likgiltig. Jag orkar inte resa mig ur stolen och det enda jag egentligen känner för att göra idag är att ligga i min säng, äta massa onyttig skit och kolla på Gilmore Girls.

Jag tycker faktiskt att jag har varit tillräckligt social för hela helgen så jag borde få strunta i människor nu.

Men men, jag får tvinga mig själv iväg för jag vet att det kommer bli jätteroligt när jag väl är där.

Något som är tråkigt men samtidigt lite kul är detta med klasstillhörighet.

Jag är född och uppvuxen i ett relativt fattigt hem. När jag började få mitt barnbidrag så innebar inte detta att jag fick köpa massa godis och kläder, jag fick hjälpa till med att se till att det fanns mat på bordet och så var de med det.

Idag har jag varit på fest hos en tjej och man märker så väl vart folk kommer ifrån. I början pratade vi bara om att vi hade saker gemensamt för vi var båda så grabbiga och ganska direkt inser vi även att vi haft ungefär samma bakgrund, båda från lägre medelklass, snudd på underklass och sådant märks verkligen så väl.

Jag tycker verkligen att det är jättetråkigt att man ska delas upp i klasser, att folk från olika klasser ska ha så svårt att förstå varandra. Men samtidigt kan jag inte låta bli att bli så glad när jag träffar någon från min klass, någon som har något gemensamt med mig. Någon som inte tar pengar för givet men ändå inte värdesätter pengar så högt, någon som förstår att det är trots allt bara pengar.

Just nu så är jag för övrigt vädigt packad, vilket är något som återfinns i alla klasser. Skillnaden är bara vad man dricker och hur man dricker, men fyllehundar och jävligt primitiva är vi allihopa. Wallenberg som fattighjon.

Orken är borta och hoppet är borta snart ska jag sova igen. Klev bara upp för jag måste tvätta, inte för att jag helt förstår meningen med rena kläder, faktum kvarstår ändå att jag bara har ett par skor. Vem vill egentligen ha en tjej som bara har ett par skor?

Inte han.

Han klarar inte ens att vara nära mig när han är nykter, han måste ha en massa sprit för att stå ut, det vet jag. Så vad gör jag då? Jag matar honom med massa sprit så han ska vilja vara nära om bara för några minuter.

Sedan använder vi korrekt vokabulär och se vad jag egentligen gör.

Jag super ner honom tills han nästan däckar. Jag utnyttjar honom och jag är en fruktansvärd människa.

Min förra pojkvän som jag var tillsammans med i nästan två och ett halvt år, honom var jag verkligen kär i. Men även när jag var som mest kär i honom var jag aldrig såhär kär. Det är vidrigt.

Jag kan gå runt och veta att denna kille inte ens är i närheten men så känner jag plötsligt hans lukt och då blir jag knäsvag och nervös. Jag kan framkalla minnet av hans doft och jag vill ständigt bara borra in min näsa i hans hals och bara lukta hela dagarna.

Jag älskar honom och han älskar inte mig.

Är det såhär när man är kär när man är liten, då kommer jag Verkligen vara död innan jag är stor.

Jag skulle bara vilja berätta om en människa som är helt underbar och får mig att fungera.

Min handläggare på FUNKA, som är alltså det stället på skolan dit funktionshindrade personer får hjälp.

Denna kvinna förstår. Även när hon inte förstår så förstår hon. Min psykolog skrattade åt mitt samlande. Denna kvinna berättade hur hon tog med sig en planka från danmark hit till Sverige för hon hade tyckt den var så fin.

Hon förstår.

Hon hjälper mig. Hjälper mig med vad jag ska prioritera. Hon lugnar mig men samtidigt stöttar mig så jag inte helt kryper in i mitt skal.

Jag älskar även hennes kontor. Det är en organiserad oordning. Saker överallt, men ändå väl organiserat. Hennes väldigt stora anslagstavla som människor med kontor alltid brukar fylla med en teckning från sina barn sedan är resten alltid veteskapliga artiklar angående deras ämne, hennes anslagstavla är fylld med tidningutklipp. Tänkvärda citat, roliga serier, intressanta och hoppfulla artiklar om allt möjligt.

Sedan har vi skärmsläckaren på hennes dator. En enkel text som rullar långsamt över skärmen och som säger "Varför inte tvärsom?".

Jag är lycklig över att det finns så underbara människor och jag är tacksam för att hon finns på den plats jag verkligen behöver henne precis när jag behöver henne.

Jag vet att jag tjatar mina tack, men jag är verkligen otroligt tacksam och lycklig och vil därför säga detta till henne trots att hon inte läser detta:

Tack!

Kan man sjukskriva sig från studier på grund av brist av verklighetskänsla?

Helvete.

Jag drömmer så sanningsenligt så när jag vaknar är jag helt förvirrad, om jag ens är vaken då. Ibland drömmer jag att jag vaknar ur drömmar, eller? Vaknar jag ur drömmar och tror att jag drömmer?

Min arm är full av blåmärken för jag konstant nyper mig i armen för att veta om jag drömmer. Men sådant funkar inte, man kan känna smärta i drömmar också så hur vet jag att jag inte drömmer det då?

Inatt drömde jag att jag visste precis hur jag skulle skriva mitt pm idag. Att jag visste precis hur jag skulle lägga upp min hemtenta. Sedan vaknar jag. tänkte igenom vad jag hade bestämt i drömmen och det fanns ingen sanning alls i det. Så kan jag inte skriva.

Helvete.

Så vad tar jag mig till?

Helvete jag vet inte.

Idag var jag på min första date i hela mitt liv. Förmodligen på min sista också. Helt ärligt, jag är verkligen urkass på att sociaisera utan alkohol i kroppen.

Han var trevlig, han var söt, han var absolut ingenting för mig.

Han sa att han ville att vi skulle gå ut och dansa någon gång. Åh, vad romantiskt, skulle man kunna tänka, jag skrattade högt och rått.

Medan denna underbart trevliga individ satt och pratade om dans och om sitt liv så satt jag i en helt annan värld i ett varmt, halvmörkt rum med glad musik och en helt annan pojke som dansade med mig kors och tärs i ett fyllerus runt i rummet. Jag fick vara tjejen vilket krockade helt eftersom jag på gympan alltid fått varit kille så jag försökte hänga med men kunde inte och klev ständigt på hans tår.

Så jag kommer inte klara att träffa den där killen igen. Det känns inte schysst att jag inte kan håla mig i nuet när jag är med honom, han förtjänar bättre.

Jag är väl inte redo än antar jag.

Mitt liv som bitter har ju bara börjat...

... och så var de det där med att tänka positivt, okej då försöker vi.

Det är bra att jag är ärlig, dessutom står jag för mina personlighetstörningar. Just nu är dessa en del av mig och jag accepterar det så varför ska jag dölja? Det är bra att jag erkände, för även om det inte var en lögn så var det snudd på en lögn och jag gillar inte ens att snuddljuga.

Nu vet ju jag dessutom inte om han verkligen har nobbat mig eller om han fortfarande inte har pengar på mobilen. Men! Om han har nobbat mig så har jag vågat stått för hur jag är, om han inte har nobbat mig och hör av sig senare så... Hurray!

Rubriken har för övrigt inget med detta att göra, jag vill bara citera Emil Jensen så mycket som möjligt för han är så bra.

Förresten. Jag börjar helt tappa greppet om vad som är dröm och vad som är verklighet. Detta är väldigt jobbigt för jag vill gärna veta om UEFA-cup'en (åh, vad vacker böjt av mig) är slut eller inte, bland annat.