1-2-3-4-5 - Maud Lindström
Oj, vi tog visst följe hem från krogen
Hur kunde detta hända nu igen?
Jag vet att det är alldeles åt skogen
men all vett och sans flyr bort här i din säng
Så skönt att för en stund få glömma bort sin bitterhet
över livet, över kärleken och alltings jävlighet

Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

Hur självklart våra kroppar smälter samman
Hellre roa sig ihop än var för sig
Tills den dagen han vill ligga med nån annan
och någon annan vill ligga med mig
Det är oäkta bekräftelse och falsk intimitet
men hans händer under täcket gör mig våt och kåt och het

Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

Vi har enats om att vara goda vänner
Kanske ses lite sporadiskt, har vi sagt
Men det är svårt att riktigt veta hur man känner
när två kärlekskranka hjärtan slår i takt
Är det allvar eller bara delad flykt från ensamhet?
Ingen av oss vågar fråga, jag tror ingen av oss vet

Vi har en 1-2-3-4-5-nightstandromans i ovisshet

Jo, det är kul, det är väldigt roligt, jag vill inget hellre än att sitta och titta in i dina ögon.

Men det gör ont. Jag erkänner. Det gör ont när du ser så djupt in i mina ögon och berättar om hur romantisk du är mot din flickvän.

Du är romantisk. Så jävla romantisk.

Hon är så lycklig som har dig och jag är så avundsjuk, av någon anledning.

(Jag tror det var länge sedan någon verkligen kunde fånga mig så mycket genom att bara prata. Jag blir så fångad att jag måste påminna mig själv om att se mot ett annat håll bara för att jag inte ska kolla för intensivt. Min kompis uttryckte det som, redan innan jag förstod att jag på något plan gillar honom, att jag var helt inne i *personens namn*värld. Inte dumt uttryckt alls, antar jag)

Känns som om han undviker mig. Tänk om jag gått över en sån där förbaskad gräns igen. Jag är ju så bra på sånt.

Fast sen samtidigt så tror jag att tre andra personer också undviker mig. Kanske är jag bara lite väl krävande, eller lite väl paranoid.

Dumma mig. (Så säger man inte, beskriv istället för att döma. Bläää)

Just nu är det svårt, hemskt svårt men jag försöker hålla mig uppe. Csn vill inte ge mig pengar och inte ens sociala vill ge mig pengar. Jag får ingen chans att läsa ikapp mig, inte som jag skulle föredra i varje fall. Jag hade en sån bra planering. Jag skulle greja de där extra 12 poängen utöver de jag läser denna termin, det skulle jag greja denna termin. Det tror jag varit möjligt också om jag fått pengar. Men nu får jag inga pengar och jag tvivar mer och mer på mig själv fast jag mår så mycket bättre nu, klarar så mycket mer nu.

Mina skulder tynger över mig.

Hur mycket ska man orka? kan jag inte låta blir att fråga mig själv.

Glömde säga tack. Glömde säga vad mycket jag inte ville gå hem och glömde säga vad glad jag var över att få slippa. Jag skulle egentligen inte gått dit alls men jag var så kissnödig och nu vet jag inte vad jag ska tänka.

Jag känner mig bakis trots att jag inte druckit en droppe alkohol sedan i lördags. Kroppen har fått för sig att jag borde ha druckit så då får den väl reagera efter den tron då.

Fast nu låter det som allt varit bra, det har det inte, jag har grinat i flera timmar och allt på grund av sjävhatet. Inte förrän jag kom hem nu så kunde jag tänka klart.

Kanske betyder "det är trång så jag kan inte sova" inte att jag är tjock, dum och ivägen. Kanske betyder det att det är en liten säng och är man van och sova ensam så blir det svårt, ska man dessutom upp tidigt och plugga för kvällen då man egentligen skulle plugga spenderades framför tvn med mig. Dessutom så bad han mig stanna.

Så nu är jag glad istället. Tänk vad lycklig jag är som har en kompis som jag kan prata med, som pratar med mig, som håller om mig och tröstar mig när jag är ledsen och som erbjuder sovplats när jag inte vill gå hem för jag är rädd för vår nya rumskamrat.

Denna dag så bröt jag ihop värre än någonsin tidigare på gruppterapin. Konstigt när de inte hade några veganska trummor på rytmiken, jag hade ju död på mina händer.

Men jag fick två bananer och så fick jag gråta, det var okej. Jag fick gråta och säga att det var ensamt. jag fick gråta och säga att jag är rädd. Jag fick gråta och erkänna att nu orkar jag verkligen inte mer, jag har svårt att hitta styrka för det ser så hopplöst ut.

Så nu ska jag nog få hjälp att kontakta socialen, det skrämmer mig. Socialen är ju de där onda människorna som bröt sig in i vårt liv när jag var liten och det var mitt och bara mitt fel. Jag säger fortfarande att det var mitt fel, för det var mitt fel.

Men nu spelar det ingen roll hur mycket jag än peka finger mot och åt mig själv, situationen ser lika illa ut för det. Nu är dessutom orken slut så då får jag koncentrera mig på små ork. Imorgon ska jag plugga och plugga så det är undanstökat till syster kommer. Det är ett litet mål, det orkar jag.

Over and out.

Nu har jag läst cirka hundra sidor av Gunnar och jag blir verkligen skadad av att läsa om självhatet. Eller kanske inte skadad, snarare uppmärksam. Det finns ju verkligen överallt, varenda stund i åtminstone min vardag är kantad av självhat, utan att jag ens förstått det själv.

Denna morgon sov jag över och min första tanke var "Rätt åt mig när jag inte gick och la mig så tidigt som jag tänkte".

Eftersom jag sov över så missade jag min tvättid så nu behövde jag boka en ny, helst idag. Så jag fick en ny men denna tiden blev bokad i rum 1, vilket är det sämre tvättrummet och min tanke löd då på följande vis: "Hah! Rätt åt mig när jag sover över mina tvättider!".

Varför inte vrida på detta så när jag sov över imorse så istället tänka. "Attans, nu sov jag över. Jag måste verkligen ha varit trött". Och angående tvättiden så tror jag knappast att den där lilla maskinen som bestämmer vilket tvättrum jag ska få straffar mig på något vis. Den andra tvättstugan var väl helt enkelt upptagen.

Men släppa självhatet för att jag fortfarande inte fått några pengar kan jag inte just nu. Det är väl något jag får jobba med, om jag orkar. *Dark day*

Det börjar verkligen smälta in nu. Jag är olyckligt kär men det är inte mig det är fel på, igen.

Sådär, tog bara fem månader för mig att fatta.

Jag har dessutom insett att han har nog inte läst om självhatet. Han får väl låna boken av mig när jag är klar med den. That ought do it.